What if I don't want to?!
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vissa tänker verkligen inte, och när de väl gör det så verkar det osa riktigt bränt. Hur kan man tänka så galet?
Jag stör mig på små saker nu, jag vet. Men det är små saker som kommer bli stora saker och i slutändan är det jag som får ta det. Orkar inte, tänker inte stå där igen.
Nu lämnar jag det, de är inte värt det. Varför ska jag stå med skit upp till knäna och andra bara ska glida runt utan problem? Nej, nu får allt och alla klara sig själv.